Next time I put up a fight

Uluwatu är vackert, havet beter sig annorlunda vid varje strand och det passade mig. Ibland vill jag höra hårda vågor slå mot klippor, sitta mitt i, känna havets styrka. Vid en annan är det nästan tyst, havet ligger blankt och skiftar i gröna och blåa nyanser. Det kostade pengar att gå till en. Inte mycket, men mindre för Balineser än för utlänningar. Det fortsätter att provocera mig, de där småsakerna som gör skillnad på människor. När jag går mellan café och stränder stannar killar på mopeder och erbjuder mig skjuts. Balinesiska män i olika åldrar, här kör ju även tioåringar omkring med sina småsyskon på moppar. Jag tackar nej, får ryta i åt någon som inte kan hålla tyst om sin taxi. Chaufförerna överdriver sina priser till det yttersta, jag stormar iväg när de gör så, de ropar efter mig och vill då peka finger men känner känslan i magen och följer den inte. Det går över, jag vandrar vidare och vägen blir brantare både upp och ner. Kom fram till en sista strand för dagen, tog en öl och åt mat. Äter vanligtvis inte kött men orkar inte bråka om kycklingen som låg i maten, tänker testa äta den ändå. Djuret tillförde ingenting till måltiden, kände mig skamlig men åt upp. Andra gången på Bali som det står vegetariskt på menyn när maten innehåller djur.

Walking from café to beach, from beach to beach. It is so beutiful here, the ocean is the same but the behaviour is different. In some places the sound is loud when the water hits the rocks, I feel the strenght of the water. Im nothing compare to the waves. A sweaty walk from there, silence. Just other humans making noices. Water is calm, shifting colors in blue and green. I even saw a surfer able to stand up on his board.

On the last beach for the day I sat down, ordered a beer and some food, I couldnt even bother to fight with the woman about the chicken in my vegetarian meal, I eat it all. Didn´t feel or tasted good. Lesson learned.