Förrförra gången jag åkte därifrån

Det här är en text jag skrev i början av Mars för tre år sedan. Det var en tillbakablick på resan jag just höll på att avsluta, den gången också till Indien.

This is a text I wrote when I ended a shorter journey to India 3 years ago.

De första vännerna skaffades redan på flygplanet mellan Helsingfors och Delhi. Nu, fyra veckor senare, ensam för första gången i Mumbai. Staden som luktar skit och där miljoner bilar tutar samtidigt åt varandra. En slum större än ögat kan nå och där klasskillnaden är enorm. Kan inte svara på varför jag gått och kärat ner mig i det här kaoset. Vi förflyttar oss tillbaka i tiden. Måndagen den tredje februari med tung packning på en stekhet strand. Genomsvettig släpar jag min tunga rullväska genom sanden. Kommer tillslut fram till min hydda och byter snabbt om till badkläder. Slänger mig i havet. Det skrämmande havet. En stor våg kommer och avbryter glädjen. Spottar och fräser. Försvinner upp till skuggan och beställer en iskall öl. Den var god och kallsupen är bortglömd.

Hade svårt att komma till ro i Palolem. Måndag tisdag onsdag sov jag knappt någonting. Efter några dagar med mycket sömn och en bränd näsa. Så var jag där. Verkligheten var då Palolem. Målade och skrev mycket. Dansade till mina barfota fötter sved på lepard valley och silent noise. Skaffade nya vänner, blev kär på avstånd som jag alltid blir, kollade på live band och åkte iväg på äventyr. Tre veckor gick fort innan jag puttrade iväg på en motorcykel till norra Indien. Arambol. Där alla runt omkring mig pratade ryska och jag var tyst. Såg den vackraste stranden i mitt liv och åt god mat. Knöt ihop min inre ryggsäck när jag såg solen gå ner över havet en sista gång. Var alldeles för lycklig över att komma iväg till storstaden för att sörja stranden. Nattbussen är en rolig upplevelse. Men jag sov hela den bumpiga färden och blev väckt när vi var framme i Mumbai. Här tar det inte dagar för mig att landa, knappt sekunder. Såg genom bussfönstret solen gå upp och när staden vaknade till liv. Vackert, sorgligt. En liten flicka som gör sina toalettbestyr mitt i gatan. Män i de fattigaste delen som tvättar sig ur samma lilla hink vatten. Jag, som ramlar nyvaket ur bussen i en genomskinlig klänning, nästan påkörd av flera fordon. Orkade inte ens pruta ner taxin. Nu, några dagar senare. Dagen före dagen före hemfärdsdagen. Dricker iskaffe nummer tusen och bläddrar igenom texter från resan. Går inte att missa vilket land som ger mig mest inspiration och känslor.