Det är okej att det känns

Har gått runt med en tung kropp idag, en känsla av ångest. Kan det bero på att jag om några timmar lämnar trygga Palolem som är hemma och sätter mig ensam på ett tåg genom natten. Ett tåg som stannar 2 minuter på stationen där jag ska hoppa på, bara det gör mig nervös. Jay ska skjutsa mig och stanna tills tåget kommer. Det är sådan hjälp man får, när en erkänner sina orosmoln. Tåget tar sedan fem timmar, den tiden känns bara mys. Tycker om att vara påväg. Sen kommer nästa moment som skapar stress inom mig, att kliva av tåget. Det är nämligen så, att tågen i Indien har inga elektroniska skyltar eller högtalare som berättar när en ska kliva av, på stationen finns det inte alltid skyltar som berättar i vilken stad man hamnat. Vanligtvis kommunicerar jag med övriga passagerare, men jag ska hoppa på mitt i natten och av tidig morgon, vill ogärna väcka de andra. Det löser sig, det gör ju alltid det men mina känslor stämmer inte alltid överens med logiken. Destinationen är Mangalore och där blir jag sedan uppmött, tänkte även tankar kring det. Den minst hysteriska var; Vi kanske inte hittar varann? Men något jag litar på i det här landet är att alltid få hjälp, en telefon att låna eller någon att leta tillsammans med. Ja vet du vad Moa det löser sig, det gör alltid det.