Alla förstår ett leende

Vi åkte upp i bergen igår, fort gick det genom byarna, många omkörningar och kurvor där tårna knep men ändå tog 30 mil nästan 8 timmar. Åt middag på en restaurang utan menyer, i ett bås med kända konstnärer på väggarna och ett akvarium med färgglada fiskar, stenar och växter. Leea dödade en kackerlacka på vårat hotellrum och undrade varför jag var rädd för dom och inte spindlar. Dagen därpå serverades frukosten strax före åtta, indisk frukost och Leeas glädje över den lagade varma maten smittar. Kaffet smakade väldigt gott med ingefära i. Hotellets ägare följde oss sen till bussen, sa till chauffören vart vi skulle och vinkade av oss. Idag har vi hunnit trängas med många i kö, en kvinna tog tag i min rumpa med hela sin hand och försökte trycka fram mig. Vi nådde tillslut Eddakal grottorna, 1200 meter över havet. Leea drack och åt sedan sin första kokosnöt och jag kastade ofrivilligt halva min till en apa. Nere i byn pratade ingen vi stötte på engelska och inte heller här hade restaurangerna menyer. Det fick mig att höja lite på ögonbrynen och det tog ett tag innan jag kom över mig själv och beställde två vegetariska rätter. Det smakade mycket bra, lite väl starkt periodvis. Sen blev det fika, museum, fika, promenad i stor trädgård. När vi skulle hoppa på bussen frågade jag en kille med skjorta och ryggsäck om vilken vi skulle ta, han såg ut att kunna prata engelska och det kunde han också. Han blev ett solsken och pekade mot den enda bussen som stod på perrongen. Det var samma buss med samma konduktör som vi kom till staden med, sånt är kul.